English Pre-Raphaelite Painter, 1828-1882 Rossetti's first major paintings display some of the realist qualities of the early Pre-Raphaelite movement. His Girlhood of Mary, Virgin and Ecce Ancilla Domini both portray Mary as an emaciated and repressed teenage girl. His incomplete picture Found was his only major modern-life subject. It depicted a prostitute, lifted up from the street by a country-drover who recognises his old sweetheart. However, Rossetti increasingly preferred symbolic and mythological images to realistic ones. This was also true of his later poetry. Many of the ladies he portrayed have the image of idealized Botticelli's Venus, who was supposed to portray Simonetta Vespucci. Although he won support from the John Ruskin, criticism of his clubs caused him to withdraw from public exhibitions and turn to waterhum, which could be sold privately. In 1861, Rossetti published The Early Italian Poets, a set of English translations of Italian poetry including Dante Alighieri's La Vita Nuova. These, and Sir Thomas Malory's Morte d'Arthur, inspired his art in the 1850s. His visions of Arthurian romance and medieval design also inspired his new friends of this time, William Morris and Edward Burne-Jones. Rossetti also typically wrote sonnets for his pictures, such as "Astarte Syraica". As a designer, he worked with William Morris to produce images for stained glass and other decorative devices. Both these developments were precipitated by events in his private life, in particular by the death of his wife Elizabeth Siddal. She had taken an overdose of laudanum shortly after giving birth to a stillborn child. Rossetti became increasingly depressed, and buried the bulk of his unpublished poems in his wife's grave at Highgate Cemetery, though he would later have them exhumed. He idealised her image as Dante's Beatrice in a number of paintings, such as Beata Beatrix. These paintings were to be a major influence on the development of the European Symbolist movement. In these works, Rossetti's depiction of women became almost obsessively stylised. He tended to portray his new lover Fanny Cornforth as the epitome of physical eroticism, whilst another of his mistresses Jane Burden, the wife of his business partner William Morris, was glamorised as an ethereal goddess.  Related Paintings of Dante Gabriel Rossetti :. | La viuda romana | The Weding of St George and the Princess Sabra (mk28) | Ecce Ancilla Domini | La Ghirlandate (mk28) | Beata Beatrix |
Related Artists:
leigh hunt
British writer who defended the romanticism of Keats and Shelley (1784-1859) Synonyms: Hunt, James Henry Leigh Hunt
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Felix-Auguste Clement
French, 1826-1888